Jönköpings Posten, 1980-08-23
På min rundresa mellan bortglömda byar i länet har jag [...] stannat till en bit söder om länshuvudstaden Jönköping [...], i den lilla byn Galtås.
Från Klevshult vid E4:an kör man västerut några kilometer – och befinner sig genast bortom nutiden, bortom Europavägens bullrande [...] asfaltstråk. Det är som en ridå sänkts mellan mig och den s.k. civilisationen, en ridå av dunkla barrskogar. Och allt är frid och stillhet, det är nästan som att komma till en annan värld, en värld för länge sedan.
Den lilla grusvägen slingrar sig genom ett stycke smaragdgrön skog. Och plötsligt är man framme i en blond och leende jordbruksbygd, där solen bara öser när. Det lätt kuperade landskapet kring byn Galtås karaktäriseras av ek- och enbackar, där stenbumlingar i jätteformat vittnar om att ett radikalt och våldskamt skeende en gång i grå forntid format detta stycket Småland.
I den bländande middagssolen ligger byn Galtås betagende vackert – i vår Herres mörka sensommargrönska har människan stjälpt ut färgklickar i grannaste röd: mangårdsbyggnader, lador och uthus med vita knutar och [...] utsmuckade med farstubroar, balkonger och altaner i gladaste snickarglädje. Blomsterprakten i trädgårdarna är överväldigande och sprakande så här års.
En lada strax intill vägen fångar med sin udda exteriör genast ögat – det långa och svepande plåttaket påminner mera om skidbacken Holmenkollen i Oslo än om en lagårdstak i Småland!
En gång bodde i byn bortemot hundratalet männskor, och här låg ursprungligen 10-12 gårdar plus torp och backstugor. [...] Galtås är ingalunda död, även om avfolkningen har varit märkbar. Ännu bor det människor i de vackra och gamla husen, och ännu brukas jorden här. [...]
En ladugård i ärrat, grått timmer och bygd i fyrkant väcker mitt omedelbara intresse. Jag vet mig inte har skådat denna byggform i vårt landskap mer än på Visingsö. [...]
Galtås by är gammal, dess rötter sträcker sig ner i dunkel forntid: vid några tillfällen har stenyxor med hålskaft upphittats i den steniga marken, och strax intill byn har påträffats en järnåldersgrav. Det smått lustiga namnet Galtås lär hänsyfta till det faktum att det i de stora ekskogarna, som växte här under medeltiden, bökade hjordar av vildsvin. Och tidigare fanns i byn en offerkälla som kallades Björnkällan. Den låg i skogen i närheten av det så kallade Grenadjärtorpet.
Då och då kryper en traktor brummande som en jättehumla över fälten kring byn, här och var ljuder hammarslag från något husrenoveringsobjekt [...]; bilar kommer och går längs den lilla grusväg som slingrar sig genom byn.
Nej, Galtås är ingalunda en död by, Galtås lever, om än en smula bortglömt. Och i Galtås slår tidens puls i sin egen takt, åtskilligt lugnare än takten längs Europavägen en bit bortom skogen.
Trots sommartid sjunker solen tidigare nu – det går mot september. Dess strålar tänder eld i ekdungarnas toppar, på kullarna väster om byn. [...]
Inte långt därifrån smyger sig Mickel Räv tassande genom det höga gräset på jakt efter ett smaskigt kvällsmat. Mickel är utsvulten, han grinar lömskt och har säkert inget emot lammkött …
Någon (misstrogen) individ ifrågasatte mina ofta påkommande sammanträffanden med djur: Ljuger du …? Ingalunda. Men färdas man kors och tvärs i naturen och har ögonen med sig, så möter man påfallande ofta de vilda djuren. [...] Och tro mig – eller låt bli! – men när jag i skymningen åker ner mot Galtås Södergård [...] står en ståtlig älgtjur en bit in på ett gärde och ser lugnt på mig. [...]